Första dagen på praktiken

oj oj oj, var ska jag börja!
Spännande, nytt, läskigt.
Är på prakitk på ett psykiatriskt boende, där de flesta boende är ganska kriminellt belastade och alltså inte får lämna på eget bevåg.
Var så orolig för hur det skulle gå, vad man skulle säga, hur man skulle vara.
Döm om min förvåning när det visar sig att man bara ska vara alldeles vanlig, tänk att man aldrig lär sig att inte ha en massa förutfattade meningar.
Jag har spenderat min dag genom att spela kort med en dubbelmördare, titta på tv med en pyroman och en alkoholist av grövsta slag, och fört konversationer med en schizofren.
OCH DET VAR TREVLIGT!!!
Skumt va? Man måste bara se människan bakom brottet, personen bakom sjukdomen, och ha förståelse för att dessa människor faktiskt är sjuka, inte onda.
En ganska nyttig lärdom skulle jag nog säga.
Jag är alltid såhär, oroar mig för hur allt ska gå. Jag måste lära mig att jag kan.
Jag klarar faktiskt av det jag vill, om jag bara ger mig själv den chansen. Tänk vad mycket dyrbar tid jag ödslar på att gå omkring och vara orolig för hur det ska gå med saker och ting. När jag egentligen skulle kunna vara uppspelt och förväntansfull, jag lär mig ju faktiskt nåt nytt.
Den här dagen har varit otroligt lärorik, det var ett helt nytt arbetssätt än vad jag har varit med om, och nya synsätt på olika saker som man kanske tidigare haft ganska förutfattade meningar om.
Nähä nu ska jag gå upp och lukta på mina barn, sniffa in deras mysiga lite lortiga hårstrån och bara njuta. Har inte träffat dom på hela dagen känns det som, och imorgon åker jag nog innan dom vaknat. Fy va fort man saknar dom..

Dagens visdomsord:
hmm har egentligen inget bra idag, men okej kör i vind vi tar den här gamla godingen som på senare år blivit min livsfilosofi
"bättre lite damm i hörnen än ett rent helvete"