trasiga själar

Ibland blir man bara så berörd, sådär så det gör ont i själen.
På min praktikplats har vi en man som är så sjuk. Han lider av en allvarlig form av schizofreni och har gjort det i många år. Uppväxtförhållandena var inte heller dom bästa, med en gravt alkoholiserad far och en psykiskt sjuk mor.
Hanser så trasig ut, har en blick som hos ett vilddjur. Jag vill bara ta honom i mina armar och krama honom, han ser så ledsen och bekymrad ut. Men det kan jag inte göra, han är livrädd för mänsklig kontakt, kan inte hantera det.
Stackars traiga själ som bor därinne, stackars hans härjade sinne. Fy!
Ibland är man bara så maktlös, vi vill så gärna hjälpa honom, men vi kan inte. Vi kan bara vänta och se om medicinerna hjälper honom. Det är inte alls säkert att dom gör det, och då är han fångad därinne för alltid.
Han ser helt bisarra syner, döda spädbarn bland annat. Han hör hur någon pratar till honom, säger åt honom vad han ska göra. Han tror maten är förgiftad, och att de andra är ute efter honom.
Stackars människa. Han sover i samma kläder han har på sig hela dagarna, utan kudde, direkt på den plastade madrassen. Bara för att han inte kan annat säger han.

Denna man har berört mig, på ett helt annat sätt än de fysiskt sjuka människor som man i övrigt möter i sjukvården. Varför? Jo han är den enda hitills som jag inte kunna lindra smärtan för.
Jag kan inte ge honom en tablett så att det försvinner, jag kan inte visa min omtanke för han ser den inte, jag kommer aldrig få vara med den dag han skrivs ut till sitt hem, för det kommer aldrig hända.