Morgonkaffe, en helig ritual

I morse var barnen som vanligt, högljudda och spralliga. Och jag var som vanligt trött och nyvaken och inte alls sprallig. Som den diplomatiska mor jag är (hmm) bad jag "snällt" barnen att vara lite lugnare tills mamma i alla fall fått lite kaffe i magen. Tyvärr är barn helt oförstående vad gäller morgonkaffets magiska kraft och de hade följaktigen inte alls lust att vara tysta och sitta fint vid bordet.
Istället la dom i växel två och involverade även hunden i stojet. Där sprang dom runt och skrek och härjade och min puls bara stegrade och stegrade. Till slut känndes det på allvar som att jag när som helst skulle förlora vettet och få ett fast boende på den praktikplats jag har nu (säters psyke) så jag sa helt enkelt till Ivar att nu fick det banne mig vara nog. Det lät väl ungefär såhär:
- men nu piiiiip får ni väl för piiip lugna ner er lite, mamma är inte bara mamma, jag är människa oxå!
Jaha sa Ivar då, vi är väl oxå människor!
Och med det var sista ordet sagt i den diskussionen. Det slutade med att jag på stående fot fick försöka dricka mitt halvljumma kaffe samtidigt som jag på bästa mammamanér vant väjade för diverse hundar, ungar och bilar.... suck!
Såhär ser en sliten mamma ut så här på morgonkvisten!


Men men, det är väl inget som inte lite bra smink kan ordna. Ska nog förresten ta tag i det nu med en gång!!

dagens lilla tänkvärda:
Vad är egentligen värst, ignorans eller apati??
Vem vet, vem bryr sig