Igår visades en dokumentär på svt, regisserad av en viss
Madonna.
Det var en dokumentär om ett litet land i Afrika som heter Malawi. En dokumentär som var riktigt jobbig att se. flera gånger ville jag byta kanal, orkade inte se mer, ville få nåt annat att tänka på, nåt roligare.
Men så tänkte jag, vad fan ger mig rätten att välja att inte se? Att inte bli medveten?
Här sitter jag i mitt lilla hus, mina två välmående söner sover söta och mätta i varsina sängar. Ibland har jag lite dåligt samvete för att dom måste dela sovrum....
Min man är på väg hem från sin träning i en av våra båda fungerande bilar.
Absurt!
Visste ni att av de 12 miljoner invånarna som bor i Malawi så är 1 miljon föräldralösa barn.
HIV har tagit så många människors liv, tillsammans med extrem fattigdom, otillgänglig läkarvård och andra dödliga sjukdomar. Dödliga bara i de länder där man inte kan få rätt medicinsk vård vill säga.
Många av hushållen i Malawi består av bara barn, där det äldsta barnet kan vara bara 9 år och själv ta hand om sina småsyskon. Ensam, utan vuxna! Barnhemmen är så överfulla att de äldre barnen får ha ansvar för de yngre, det finns inte tillräckligt med vuxna som jobbar där. En flicka som var 9 år hade ansvaret för 3 mindre barn. Den yngsta var inte ens ett år!
En sekvens av filmen visas en ung mamma som just mist sitt lilla barn i aids. En liten pojke som ligger i en kista, en mamma som skriker ut sin sorg. Mina tårar bara rann. Dagen efter att hon begravt sin son var hon inbokad för en "rening". En man från en annan by skulle komma och ha samlag med kvinnan, tre gånger samma dag för att på så sätt rena henne från viruset. Efter det kunde hon leva som vanligt igen... Kvinnan ville inte, men hon hade inget val. Tradition, vidskepelse!
För att få gå en termin i högstadiet måste man betala 10 dollar, alltså ungefär 70 svenska kr.
Det är tyvärr alldeles för dyrt för majoriteten. Dessutom så är så många barn föräldralösa och vem ska betala för dom? Dom måste oftast jobba istället för att kunna försörja sina småsyskon.
Efter filmen kände jag bara, nä för tusan det är ju lika mycket min uppgift som alla andras att erbjuda dessa barn åtminstone lite av de möjligheter mina barn har. Möjligheten till utbildning och sjukvård, till en trygg uppväxt, rätten till en barndom.
Nej det är inte en uppgift, det är fanimej en skyldighet!
Tyvärr är man ju lite skeptiskt inställd till alla dessa hjälporganisationer efter att media visat hur pengar inte kommer dit dom ska. Nu är det så fantastiskt bra att Madonna gett kampen ett nytt ansikte. Tillsammans med en massa andra storheter som tex Bill Clinton har hon skapat hemsidan
I am Because We Are där man bland annat kan se filmen igen eller läsa mer om barnen som är med. Det finns länkar till olika sidor där man kan hjälpa till genom att bidra med pengar. Jag valde raising Malawi, där madonna marchar varje krona du skänker med lika mycket.
Så alla ni andra som läser detta, eller som såg dokumentären igår (om ni inte sett den så gör det nu!), skänk en peng ni oxå. Det behövs inte mycket, men det behövs många!
Alla ni som har råd med pensionsspar, nya skor till vintern, plusmeny på donken, att vara sminkad varje dag, att fira med en flaska rött till helgen....
Alla ni har fanimej råd att skänka i alla fall en hundring.
Jag vet att det inte bara är Malawi... det är oändligt, men någonstans måste man ju börja!!!
