Efter det förra inlägget där jag villigt erkänner att jag satt i mig ett halvkilo tomatost på egen hand är det kanske på sin plats med lite skryt åt andra hållet oxå!
Jag har äntligen tagit mig i kragen och gett mig ut på en löparrunda, har ju tänkt springa blodomloppet i sommar, då kan det vara bra att i alla fall ha några meter löpning i benen.
Var så sjukt stolt när jag tog mig runt hela varvet utan större blessyrer, förutom att vovven stannar ch gör sina behov emellanåt, varpå jag måste stanna och då är det inte kul att komma igång igen. Men det gick!
När jag var nära att ge upp såg jag att det var en promenerare framför mig, fan jag hatar att springa förbi folk. Värre blev det när jag såg att det var en gammal bekant.
Då var ju saken klar, man kan inte stanna och sluta springa när man har nån bakom sig som ser. Det går bara inte. Ska man ge upp måste man göra det när ingen ser, så att om nån ser en så ser det helt enkelt ut som att man är ute och promenerar och inte att man just misslyckats med sin löparrunda.
Så då var det alltså bara att bita ihop, och dessutom inte sakta ner, utan snarare öka på takten lite.
Är rätt stolt ändå. Det var ett tag sen jag sprang nu!
Nu behöver jag bara ett par nya springskor, gärna ett par snygga!!! Och helst en ny mp3, och en snygg träningsjacka. Sen ska jag minsann springa det där blodomloppet!!
1 kommentar:
hahahaha.....gud vad jag känner igen det där med springandet....man stannar BARA när ingen ser-klockrent!! kul att läsa din blogg Malin..
Skicka en kommentar