tiden går så fort

Tänk att jag för bara lite mer än fyra år sedan var en snart 22 år gammal mamma. Intet ont anande om hur mycket som skulle hända i mitt liv dom närmsta åren. Jag trodde nog inte att det skulle vara så stort att bli mamma, visst tyckte jag att det skulle bli roligt och jag gillade ju bäbisar. Men jag hade nog ingen aning om vilken skillnad det skulle innebära i mitt liv.
Kolla på den här bilden, här har jag tid att sitta och fika med mina vänner, och alla sitter ner.
Jag har faktiskt glömt hur det kändes, men jag tror det var rätt soft...


En kall natt i december tittade det ut en liten arg men otroligt fin kille, helt plötsligt låg han där på mitt bröst och tittade på mig med sina blå ögon. Då började jag nog ana hur stort det här skulle bli...


Han blev centerpunkten i mitt liv, allt kom att kretsa kring hans välmående och trygghet, och innan jag visste ordet av var jag mamma. Det bara kom spontant, jag har ingen aning om hur det gick till, det var ju inget jag läst mig till eller gått på kurs för att lära mig, det var något jag bara kunde. Att bli mamma är det lättaste jag gjort, men samtidigt är det nog den allra största utmaningen i mitt liv. Någon skrev nån gång: att vara mamma är att leva med ständigt dåligt samvete, och njuta av det. Det stämmer nog, för hur man än gör tror man själv att man gör fel.

Sen blev den lille prinsen äldre, och vi kunde prata med varandra. Ju mer jag lärde känna den där lilla killen, desto kärare blev jag i honom. Men nu var jag också ganska trött på att vara hemma, hur ljuvligt det än kan tyckas vara så saknar man vuxna relationer, att få äta ifred och sitta ner och dricka kaffe utan att bekymra sig över småhänder som kan ta tag i muggen.
Så jag jobbade ett tag och pappan och Ivar fick vara hemma och ha kul.

Sen var det dags för en till.....


Och då kom Aron. Han överbevisade mig, för jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna älska nån annan så mycket som jag älskade Ivar. Jag hade fel!!!

Stolta storebror blev oxå kär i sin lillebror, och han har alltid varit så snäll med honom. Fast så visade det sig att båda pojkarna hade ärvt någons (I wonder who´s) hetsiga temprament, så visst händer det att dom hamnar i regelrätta slagsmål... Men ofta är dom vänner och kumpaner.



Och nu är dom så stora, ingen av mina pojkar är bäbisar längre, men mammas bäbisar det kommer dom alltid vara.