Min familj har ju semester i Östersund den här veckan, och jag blev kvar här hemma för att jobba. Inte så kul att vara helt själv hemma, det är så tyst och jag får panik över det.
Jag brukar älska att bara sitta och mysa i soffan när barnen lagt sig, nu känns det helt meningslöst och tråkigt. Allt mister sitt värde på nåt sätt.
Det kryper i kroppen och värker i hjärtat.
Men mest känns allt faktiskt lite mindre kul, när man inte har någon att dela allt med.
Sen ringer dom hem ibland, och deras små röster pratar exhalterat om vad dom gjort under dagen, och jag bara önskar att jag hade fått vara med och sett det. Fått höra deras skratt när pappa ramlade på vattenskidorna, se deras glada ansikten. Ja jag saknar till och med skriken när dom bråkar, tjatet tills öronen ramlar av, gnället när dom inte vill sova..... ååh skulle kunna göra vad som helst....
När dom kommer hem ska jag pussa dom sönder och samman, alla tre.
Nu ska jag ta och fortsätta städningen, nu när jag inte har nåt annat att göra.
